mandapandan

Efter att ha suttit framför dumburken i några timmar tillsammans med snorpappret och en mjuk filt, gick jag upp för att proppa i mig några piller och stoppa om mig själv. Det kändes som den ända återstående utvägen, för att komma bort från de hemska vardagsbekymmrena !
Klockvisaren hade inte flyttat sig särskilt långt när jag vaknade av en massa bullrande. Yrvaken som jag var så var det svårt att lokalisera ljudet. Det kom varken från vinden eller nedervåningen, det var väldigt nära...
OjsanHoppsan ! Det var i skallen det brakade. Satan i gatan va det gjorde ont !!
Jag trevade efter paketet med de dunderstora tabletterna på nattduksbordet, men där fanns ingenting. Ner på alla fyra för att kolla under sängen. Nej, inte där heller. Det kändes som det var bråttom! Tänk Amanda, tänk ! Jag satte mig med en duns på den kalla parketten med huvudet i händerna. Jag kände mig som Nalle Puh. En björn med alldeles för liten hjärna. Svarta prickar började dansa framför näsan på mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, vem fan har tagit mina piller !!? Plötsligt började en liten idé växa i skallen på mig. Borde inte vi ha ett litet medicinskåp någonstans i den här gigantiska kåken?
Jag halvsprang ner för trappan, fortsatte ut i hallen, halkade på trasmattan som låg i en hög och slog knäet i en tröskel. Jag gjorde vad jag kunde för att kväva ett tjut. For upp igen när jag hörde ett ljud. Vad är det som låter? Något krafsande och rivande, lät det som. Jag tänkte tillbaka på en av serierna jag kollat på för ett par timmar sen. Tänk om någon har kommit för att skära av mig tungan !? GULP ! Ljudet kom utifrån. Jag smög in i det nästan helt svarta vardagsrummet. Det ända som gav ifrån sig ljus var månen som kastade spöliknande skuggor på golvet. Jag famlade efter sopkvasten som brukar stå i hörnet och inte göra någon nytta. BINGO ! Nu var jag beväpnad. Jag smög mig närmre ljudet och funderade över varför vi inte skaffat en taklampa till det här rummet.
En skugga dök upp i fönstret men försvann lika snabbt. Det var någon där ute ! Jäklar ! Det lilla jag hann se skvallrade om att det var någon som var väldigt lång eller som hade varit smidig nog att klättra på klätterväxterna som kringlade sig upp för fasaden. Denne hade också något vapen, något som liknade en kniv eller en långpipad puffra! Jag kände hur benen ville springa upp och krypa under det vara täcket igen. Men att den alltid lika nyfikna jag vill gå lite närmare glasrutan. Försiktigt smög jag fram till soffkanten, jag kände hur mitt grepp om soppkvasten fick knogarna att vitna. Nu var jag nästan framme. Jag behöver bara luta mig fram lite för att kunna kika ut och se om det satt någon och lurade där. Men precis när jag skulle trycka nosen mot rutan kom skuggan upp igen och jag benen på mg vek sig och jag föll bakåt, ner på rygg på golvet. Jag försökte andas lugnt och ställa mig upp. Ljuden fortsatte men nu hade jag förstått vem som var där ute och spelade mig ett spratt. Jag gick fram till fönstret igen, den här gången utan kvasten i högsta hugg och ryckte upp fönstret. In hoppade katten. Med svansen rakt upp i vädret och listiga ögon visade hon hur stolt hon var över att ha skrämt mig, eller kanske bara över att komma in, men ändå, det kändes som att hon skrattade åt mig där jag stod med min stora T-shirt och mitt ruffsiga hår, huttrandes från vinddraget utifrån.
En våg av smärta påminde mig om varför jag hade gått ner från första början.
När jag hade några piller i magen och några extra bredvid sängen, lät jag duntäcket sluta sig kring min kropp.
Efter att ha legat i sängen sömnlös mestadels av natten låg jag och stirrade på väckarklockan, med varje sekundtick dånade det i skallen på mig. Tillslut slog den om till 6:40, larmet gick igång och jag satte mig upp.
Frukosten var på bordet när jag, hostandes, kom ner i matsalen. Mamma gav mig en blick som betydde "Håll dig borta ifrån mig".  
Med en trött suck satte jag mig vid bordet och berättade om mina nattliga bestyr, alla stirrade och det ända som avbröt mig var mina egna hostningar och sörplanden på téet.
Jag visste vad som skulle ske när jag själv tystnat: mor min skulle stoppa in en termometer i gapet på mig, ge mig hostmedicin, snytpapper, lite fler piller (ja, jag vet jag äter alldeles för mycket av sådanna) och stoppa ner mig i sängen igen.
Så är det i den Dahlgrenska familjen. Är man sjuk, framför allt om man har migrän, så stannar man hemma och jobbar så mycket man kan hemmifrån, istället för att somna på lektionerna och inte göra någon nytta.
Så det var så det fick bli, jag sörplade i mig det sista som fanns kvar i muggen och klampade upp för trappstegen. Jag hatar att vara hemma från skolan, där finns inga kompisar. Men när jag stod framför sängen så såg den väldigt inbjudande ut. Det kanske inte skulle skada att försöka sova lite till? Jag hade ju i alla fall 6 timmar att ta igen från inatt.
Nästa gång jag vaknade var det av en massa buller och brak, men inte samma som sist. Det här kom från nedervåningen. Attans ! Dem hade jag glömt bort. Jag kikade ner från trappan och mycket riktigt, snickarna var i full gång med att riva, såga och göra allt för att jag inte skulle får sova mer. Fy fanken. Aja, inte mycket att göra åt.
Det finns bara ett sätt att fixa det här på. På det Amandianska sättet: Slå på datorn och skriv utav bara helvete !
Nu känns det en smula bättre.
Tack och Hej Leverpastej !

Am